Ikea
Vad vore Sverige utan Ikea? Ikea är bra på många sätt, stort utbud, låga priser och mycket mer. Men det är ingen rolig aktivitet att ta sig igenom ett Ikea varuhus. Någon som håller med?
När jag var liten så kunde jag inte vara på Ikea. Jag fick panik, skrek och slogs. Tack och lov så lär man sig att hantera sina svårigheter med åren och idag kan jag i lugn och ro vandra igenom Ikea utan större problem. Det stora problem är ju människorna som parkerar i mitt gången. Människor som är ivägen i stora folksamlingar är garanterat mitt största problem. Säg att jag ska kolla på lampor och bara hunnit till sofforna. Då väljer 2 personer med kund vagnar att stanna i mitten. Skulle man någonsin göra så i trafiken? Nej nej men nu är man ju på ett varuhus och verkar intee bry sig om andra människor. Detta gör att jag som går med barnvagn måste stanna upp och om dom inte flyttar på sig hitta en annan väg. Springa mellan sofforna för att sedan komma fram till mitt mål.
Sen när man väl tagit sig igenom butiken och sprungit runt som en dåre på tag själv lagret ja då är det dags för kassan. Att stå i kö måste vara bland det tråkigaste som finns. Sen så ska man upp med varorna på bandet för att sen lägga tillbaka dom i vagnen. När jag väl kommit ut genom dörrarna brukar jag bli riktigt trött. När jag var liten var jag vansinnig men nu blir jag bara trött. Som om kroppen går på adrenalin och sedan går ner i viloläge när det är över.
Efter allt detta kommer det värsta av allt. Montering av Ikea möbler.
Jag är väl inte den ända som brukar montera lite och sen börja kolla i beskrivningen. Hehe. Det brukar sluta med att man får göra om allt men nu när vi var på Ikea i början av veckan och kom hem så kollade jag beskrivningen innan jag började.
Monterade ihop 3 stycken billy bokhyllor och satte på dörrar på dom. Det var inga problem. Idiot säkert. Sen monterade jag ett soffbord utan problem. En lampa till vardagsrummet som var lite små knepig men det gick bra.
Nu kom det stora problemet. Tak lampan till sovrummet. Den heter Maskros. Den är jättefin men att montera den måste vara ett psykiskt test.
Nu ska ni få se lite bilder på hur den går från ståltråd till färdig lampa.
14 stycken sånna här fick man att montera runt själva lampan.
Sedan fick man 84 stycken sånna här att montera på stålramen. 84 stycken som ska klickas fast en och en. Min flickvän Andrea satte fast alla ståltrådarna i ramen och en sen skulle jag sätta fast själva "maskroserna" 84 stycken. Riktigt terapi det här.
En på plats med maskrosorna på. Sedan satte Andrea fast alla stål delarna och jag fick klicka på maskrosorna. En riktigt bekväm arbetsställning. Stå i sängen och klicka fast blombladen. Det kändes som att blodet i armarna rann hela vägen ner till benen.
Sen så ser den ut så här när den är färdig. Köp lampan om ni vill ha en riktigt utmaning. Har ni kort stubin och dåligt tålamod så bör ni köpa någon annan.
Vi har fått väldigt många fler medlemmar på facebook väldigt snabbt. Om ni vill gilla oss på facebook ska ni klicka här
vi har fått ett mail av en person som vill publicera sin livshistoria i bloggen. Jag ska bara läsa igenom det och kolla så texten är lämplig sedan publiceras den. Om ni vill dela med er av eran berättelse är det bara att maila den till [email protected]
Jag hoppas att ni har det bra där ute!
Skrivet av: Jimmy Holmström
KONTAKTA OSS
Ni är mycket välkomna att kontakta oss med frågor, funderingar eller om ni har någon berättalse eller händelse ni vill dela med er av. Jimmy tar vanligtvis hand om mailen, vill ni ha svar av någon speciell, var vänlig nämn det i mailet.
Jimmy: ADHD
Linus: ADD
Simon: Asperger
[email protected]
Glad Midsommar
Möten
Nej nu ska jag inte virra bort mig!
Jag skrev hur jag kom kontakt med soc, men jag berätta aldrig om mötena... Här får ni en del av några möten som jag kommer ihåg..
Men han ändrade sig fort så tillslut så tyckte inte VIS teamet att jag behövde gå där längre och då när alla möten var slut så hade jag gått ifrån punkare till "normal" så dom var glada där också...
Sen nu inför min student så gav jag inköpslistan och budgeten för vad allt skulle kosta o de men det var tydligen för dyrt tyckte mamma (det var bara en siffra ur rymden) så jag som äntligen har lärt mig att säga ifrån på skarpen höjde rösten mot henne (kändes hur skönt som helst!) så efter kanske 5-10min argumentering så kom mammas man helt plötsligt i bilden och då börja han skrika men då jääääävlar, jag skrek bara tillbaka och så sa jag bara: Vill du inte betala, behöver du inte komma så smällde jag bara igen dörren och gick. När jag gick så kändes det så som om något tungt hade släppt ifrån mitt hjärta och jag blev en helt annan kille, fy fan vad bra jag mått efter det! Helt underbart har det känts!
Så gör inte som jag, dra ut på det. Säg ifrån på direkten och på skarpen också för annars kommer du få det lika förjävligt som jag har haft det/har det..
Glöm inte att försöka sprida bloggen till era vänner! På det sättet kan vi bli flera och gilla oss gärna på facebook!! - http://www.facebook.com/pages/Bokstavsbarn-f%C3%B6rening/206870512690117
/ Simon
Soc
Men det var November 2007, jag orkade inte bo hemma längre då min mors man var/är dum i huvet, ända sen mamma o han träffades har han mobbat mig, trakasserat mig och ja.. Och dom träffades 01 eller 02.. Så det hade pågått ett ganska bra tag. Men jag sa till mig själv att nej nu räcker det, gick till min handledare och bad om nummret till soc för jag orkade inte. Fick det och sen drog vidare till Farsta där jag bodde i 2 nätter hos en tjejkompis.
Sen efter dom dära 2 dagarna åkte jag hem, fixade mig lite och sen drog vidare till skolan. Fråga om jag hade missat något och när jag kom dit var alla som ett frågetecken för dom visste att jag hade dragit men ingen fatta varför jag kommit tillbaka men sen tog läraren in mig i ett rum och ringde mina föräldrar som sedan kom dit, vi hade ett låååååååååångt samtal och tillslut fick jag bo hos min fars bästa vän över helgen tills jag visste vad jag ville göra.
Men nu 2 år senare så är det typ fortfarande samma, men jag är ju aldrig där så jag vet inte hur det är egentligen, men när vi skulle planera min student så vet jag att, det är fortfarande samma.. Därför har jag tänkt flera gånger om jag ska säga upp kontakten med dom eller inte.. Men men, det här var en ganska fin sammanfattning av hur jag kom kontakt med SOC har ni några frågor är det bara att fråga :)
/Simon
Tatuering
Så i höst kommer nästa tatuering, den kommer sitta på vänster ben och vara i samma typsnitt som Bokstavsbarn tatueringen.
Nej nu ska jag ner och hämta lite godis och sen sätta mig i soffan och titta på Den utvalde som går på 5:an kl 21! :)
Stora folksamlingar
Idag fyller min pappa 50 år. Grattis pappa!
Igår var det 50 års fest och för att vara exakt så var vi 54 personer. Det här med stora folksamlingar är intressant. När jag var liten så fick jag panik när jag var på Ikea. Det gick bara inte att vara där. Folk överallt och jag ville bara springa igenom varuhuset så det skulle ta slut men då ville ju mamma och pappa kolla på olika produkter och det gjorde mig galen. När dom frågade om jag skulle med och handla mat så frågade jag vad det var för datum. Var det den 25e så följde jag inte med.
Nu har jag blivit äldre och det är mycket lättare. På något sätt så har jag lärt mig att stänga av omgivningen och ta mig igenom Ikea i lugn och ro. Handla mat är inte längre något problem och ibland ser jag faktiskt fram mot Ikea.
Skillnaden på Ikea och 50 års festen är att på Ikea går man ostört. Är man på fest och känner alla 54 personer så är det svårt att gå undan när det blir jobbigt för det är alltid någon man känner som vill prata vart man än är.
Förut så blev jag oerhört frustrerad av stora folksamlingar men igår så blev jag bara trött. När dom andra precis ätit upp sin förrätt så sprang jag ut och skötte grillen för att omedvetet slippa folket. Men sen så var jag mitt i gänget och det var faktiskt inga problem. Det var riktigt trevligt att träffa dom som var barnvakt åt mig när jag var liten osv.
Jag tror inte att några piller kan hjälpa än i just sådana samanhang men med åren så lär man sig hur man ska undvika jobbiga situationer.
Kort och gott så var det oerhört trevligt och jag blir inte frustrerad längre vilket är riktigt skönt.
Så vad säger ni om stora folksamlingar? Tycker ni att det är jobbigt? Och hur gör ni för att det inte ska kännas jobbigt?
Simon har lagt ett förslag på en slogan "Bokstavsbarn, livet med en diagnos" Vad tycker ni om den?
Ha det riktigt bra nu!
Om oss på Bokstavsbarn och vårat projekt
Varför startades Bokstavsbarn?
Jag. Jimmy Holmström har ända sedan jag var liten sagt att när jag blir stor så ska jag jobba med barn och ungdomar som har haft liknande uppväxt som min. Nu har jag efter många år fått ordning på mitt liv och tyckte att tiden var inne för att börja hjälpa andra. När jag var yngre trodde jag att jag skulle googla ihjäl mig för att hitta personer som haft det som mig, jag fick aldrig några träffar därför tänker vi nu finnas här för er som behöver hjälp och stöd av någon erfaren.
Hur startades bokstavsbarn?
Jag började prata med min vän Simon Persson om att starta en förening för oss Bokstavsbarn, våran gemensamma vän Linus Östberg ville gärna hjälpa till. Här är vi nu 3 stycken ungdomar som vill se förändring och finnas här för andra ungdomar.
Vad ska vi på bokstavsbarn göra för dig?
Nu har projektet startat och vi tänkte börja med att driva en blogg. En blogg om livet med en neuropsykiatrisk funktions nedsättning. Meningen är att dela med oss av våra egna erfarenheter och att ni även ska kunna dela med er utav era erfarenheter.
Om du har något att berätta som du vill ska publiceras i bloggen så kan du maila oss. Vi kollar om texten är lämplig och publicerar din historia eller åsikt i ett inlägg. Du kanske har en berättelse att dela med dig av eller en dikt. Allt är välkommet.
Vad är vårt mål med projektet bokstavsbarn?
Vårt största mål är att få ungdomar att må bra och slippa känna sig ensamma och oförstådda. Bokstavsbarn är just nu ett projekt men målet är att kunna skapa en förening. Vi börjar med en blogg och om det väcker uppmärksamhet nog så tänker vi skapa en hemsida där det ska finnas ett forum så att ni lättare kan prata och diskutera med varandra.
Nu finns vi bara online men om ni blir många som följer oss så kommer vi att anordna träffar då vi kan göra det som önskas. Kanske spela lite brännboll på en äng och grilla lite. Sitta ner och snacka i flera timmar. Det är upp till er men målet är att kunna träffas så vi kan känna samhörighet.
Om oss på Bokstavsbarn
Namn: Jimmy Holmström
Diagnos: Adhd
Grundare av bokstavsbarn
Födelseår: 1993
Beskrivning: Född och uppväxt i Upplands Väsby 2 mil norr om Stockholm. Fick en dotter vid 17 års ålder och har flyttat till Sollentuna med sin nyblivna familj. Sedan 2009 har jag skrivit mina egna låtar och framför dem genom rapp. Musiken blev mitt sätt att tala ut om mina problem. Har egenskapen att aldrig ge upp oavsett omständigheterna. Kanske därför han tagit sig hit? Brinner för att hjälpa andra människor efter att han själv fått ordning på livet.
Bakgrund: 2003 fick jag min diagnos Adhd. Det var långtifrån oväntat. 2002 vid 9 års ålder var första gången jag blev inlåst på Danderyds akut psykavdelning. Jag hade fått ett utbrott hos min diabetes läkare som förde mig dit. Jag hade redan börjat skolka i skolan och när jag väl gick på lektionerna så var sidorna på pappret oftast blanka. Koncentrations förmågan var obefintlig och frustrationen maximal, detta ledde till att stolar kastades omkring och bänkar vältes. Mina frånvaro papper blev längre och längre och utbrotten hemma blev fler och fler. Jag blev felmedicinerad och tillslut tappade jag tålamodet när två socialsekreterare kom på hembesök. Dem tog mig hemifrån och låste in mig på Eugenias barn och ungdoms psykiatri i 4 månader, då var jag 10 år. I skolan trodde dem att jag var på sjukhus och blev chockade när jag tog cykeln ner till skolan och berättade hur det egentligen var, då hade jag min första permission. Efter sluten vård, dags vård och fosterfamilj så hade jag förlorat allt mitt förtroende för sociala myndigheter och bestämde mig för att aldrig söka hjälp hos dem. Min skolgång har vart upp och ner, mina föräldrar krigade för att jag skulle få ha en egen elevassisten. Tillslut gick det igenom men man vet ju hur skolor är med resurser, allt kostar pengar. Jag hade godkänt i alla ämnen utom engelska i 8an. I 9an gick jag ut med 2 godkänt resten var ig. Anledning till detta var min självmedicinering av alkohol. Jag klarade inte av att gå till skolan och gav upp helt när jag kom full till lektionen. Tillslut ringde ingen när jag inte dök upp. Dom var vana vid att jag inte var närvarande i skolan. Nu har jag vart nykter sedan 2008 och har inte druckit sedan den dagen jag höll på att dricka ihjäl mig. Efter skolan fick jag en praktikplats som idag har lett till en fast anställning. Jag jobbar på ett lager. Äger en bostadsrätt och har en fantastisk familj. Jag fick ofta höra att jag aldrig skulle bli något så idag säger jag ”Jag som aldrig skulle bli något har kommit jävligt långt”
Namn: Simon "Bagarn" Persson
Diagnos: Asperger Syndrom (Diagnostiserad 2003-08-22)
Född: 1992-06-06
Beskrivning: Född o uppväxt på landet i Upplands Väsby (Lapplands Väsby) som ligger 2mil norr om Stockholm, det jag brukar mest göra är väll att jobba.. sen kommer bilarna, kompisarna och familjen, Brukar vilja göra det mesta själv för då ger man inte upp och att ge upp, det är farligt! Brukar hjälpa folk med deras problem också, stora som små. Har väll gått igenom det mesta i livet, så har du/ni en fråga eller något, Fråga.. Jag är inte lika farlig som jag ser ut ;)
Bakgrund: 1999 skildes mina föräldrar, det var då allt hände. Jag var då tvungen att gå i en specialklass som hette "Lilla gruppen" de som jobba där var helt underbara och jag gick därifrån 1-3:an, 4:an började jag i en storklass och jag hade svårt att vara "som alla andra" men jag klarade 4:an, i 5:an blev det värre, några månader innan jag skulle gå upp i 6:an, så började jag få massa utbrott. Jag kommer dock inte ihåg något utav det här då jag fick Blackouts, men tillslut efter 3 utbrott så fick jag komma in till BUP och det tog inte så lång tid tills jag fick diagnosen Asperger Syndrom. Fick då börja IGEN i en specialklass som hette Asperger skolan som tillhör Grimstaskolan i Väsby, där gick jag 6-7:an, det gick bra, hamna i bråk med några men lite snack, knytnävslag mm. så var allt lugnt. När jag skulle börja 8:an fick jag börja i storklass IGEN.. Jag försökte hänga med hur dom andra var men det gick sådär samtidigt som det sket sig hemma, rymde hemifrån och kom inte hem på flera dagar, tillslut blev det soc, gått flera möten med dom och kan säga såhär, lek inte tuff, det blir bara värre.. Det första dom tänker innan dom sätt dig är: "Vad är det här för jävla problembarn?" Jag var punkare på den tiden (jag älskar och är uppväxt med punk så det är ganska förståligt) men kängor, skinnjacka och en 22cm hög tuppkam, dom fick sig en fin chock... Men flera möten senare så har det styrde det upp sig hemma (ett tag...) skolan och det sociala livet 9:an gick bättre, då var man liksom "en i gänget" men det var ändå tufft, sen när jag började gymnasiet ändrades allt och det var skönt, kunde börja om helt, men när jag skulle börja 2:an så vägrade jag bo hos min mor längre, när man blivit mobbad av hennes nya man sen 2001 (typ) till 09? så orkar man inte längre.. Så jag flytta därifrån till pappa och jäklar var skönt det vart! men.. Träffade då en annan kille i min skola Micke, han har också asperger men lite högre grad än vad jag har, så man fick vara som en tolk åt han, både bra och dåligt men nu efter 2år så vet jag att han har lärt sig något och det har jag också. Det tar tid, men du får tillbaka det dubbelt när du hjälper någon med en diagnos..
Så nu efter 19år med en massa skit som nog inte många kommer att ha gått igenom på en hel livstid, så lever jag, jag kämpar varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund för min överlevnad och hjälper gärna andra att klara sig i samhället för jag vet hur svårt det är..
Namn: Linus östberg
Diagnos: Add
Födelseår: 1991
Beskrivning: född i norrland uppväxt i Norrland, Danmark och Västerås
Jobbar och har flickvän . jag tycker om reggae bilar och umgås med vänner
Brukar oftast försöka finnas där för andra som har det svårt istället för att ta tag i mina problem .
Bakgrund: Jag fick min diagnos väldigt sen i slutet av åttan fick ja add och då fick jag ej gå klart på den skolan . jag blev flyttad till en annan skola till en ”sär” klass eller vad man nu kallar det liten klass . Trivdes ej där alls man blev sär behandlat enligt mig. Har alltid varit pratglad och gjort vad jag vill . Högstadie tiden gjorde jag inte så mycket gled mest runt ritade på böckerna iställe för i dom . Var inte så omtyckt av lärarna på skolan pågrund av att jag pratade hela tiden och inte gjorde som dom sa hade även min mamma som jobba på samma skola som personlig assistent åt en kille så varje gång man gjorde nått så hota dom med att prata med henne men jag brydde mig inte då . fanns en lärare på Trollholmen skolan som jag gick ihop med trivdes som kämpa för att jag skulle få den hjälp jag behövde . Han förstod att jag hade lite problem så fick sitta med en lärare i ett mindre klassrum på vissa lektioner .men ska berätta lite om mina möten på Bup .
Enligt mig är Bup ett stort skämt i alla den psykolog jag prata med. Hatade att gå dit och prata med han för ena dagen hade jag damp andra dagen hade jag adhd och den tredje hade jag asperger syndrom han velade fram och tillbaks så tills slut blev jag så arg och tröttnade och mamma blev rätt så arg så vi fick byta till Astrid Lingrens bup och där gick allt jätte bra jag och mamma kom bra överens med den nya psykologen . Min gymnasie tid är en lång historia .
Första ring började jag i en asperger linje på Vilunda och då insåg jag en stor grej i mitt liv vafan gör jag på en sån här linje? visst jag har en diagnos men jag klarade inte av att inte få jobba i min egen takt . Man var alltid tvungen att vänta tills alla andra blev klar . jag är en social person som klarar att gå med ”vanligt” folk . Varje dag jag gick till skolan kände jag mig som ett sär barn som inte klarar av nått . Man kan säga att man tappa självförtroendet . Men min mamma som alltid funnits där för mig kollade runt lite på andra linjer och hitta en iv linje service mekaniker linje på st eriks gymnasiet. Fick testa att vara där i tre veckor som praktikant och jag storm trivdes de va de bästa jag visste så sa tack och hej på asperger linjen och började om första ring på service mekaniker linjen . Fick göra nått jag tyckte om. Hitta nya kompisar och ha de där sociala jag inte fick på den andra linjen .
Glömde helt bort att jag träffade Jimmy grundaren för många många år sen och vi kom bra överens och förstod oss på varandra men det är inte så konstigt bokstavs barn brukar ju kunna komma överens . Jimmyh har hjälp mig på vägen med tips råd och ideer. Han är en äkta vän som alltid finns för en .
De va lite kort om mig svarar gärna på frågor lite dålig på att skriva om mig själv.
Snart drar vi igång
/Jimmy Holmström
Ordförande och grundare av projektet Bokstavsbarn
