ja mådde bra av klassen..

den fick mig må bra..

tills de började snacka skit om Emil min bästavän..

ja försvarade han och fick folk emot mig...
Jag började skolka..

han slutade klassen ja mådde skit å skolade ännu mer än tidigare..

jag orkade inte bry mig..

kände att jag inte hade någon i klassen..

började vara med johanna alexandra och Julia  dem ja var med innan ja va med basse...

ja skolkade med dem...

min mentor gick in i väggen

sen vart de ett jävla tjaffs i klassen...

de va kaos i kapprummet...

folk skrek på varann som fan..

ja bara stod där å titta på..

efterden dagen var jag inte poppis i klassen bara för den tjejen som gjorde så de bråket startade är min vän...

vi fick massa instälda lektioner...

vi fick massa vikarier...

en vikarie som lärde ut fel saker...

ja blev kränkt av lärare... 2 ggr...

min mentor  kom tillbaka och rektorn å kuratorn kom till våran klass...

vi kom fram till några regler för och få bättre stämmning i klassen

( vi gjorde en undersökning där vi kom fram till att stämningen låg på 2 av 10...)

dem i de gänget ja hängde med då verkade inte riktigt redo för att följa reglerna för och lösa allt...

så ja började hänga med dem andra.. ( för dem jag var med tidigare verkade inte vara villiga att lösa bråket)

jag skolkade mindre å mindre..

ansågs vid ett tillfälle av mina " gamla kompisar" som äcklig för jag var med dem "nya"

förlorade massa kontakt med mina gamla vänner där..

stämmingen i klassen vart bättre..

men då kom skitsnacket istället..

mellan " kan allt direkt"

och " behöver tid å plugga" gängen..

och jag står där i mitten jag håller med båda..

får höra skitsnack från båda..

alla har samma ressonemang " de tar ingen hänsyn till oss de tänker bara på sig själva.."

snart äre bråk igen.. några vill slå på några andra i klassen pga skitsnack..

sen nu kom de där bakom min rygg.. att jag är ful och leker att vara som dem..
men när jag har pratat med tjejen som har sagt de där om mig säger hon att hon inte har de..
ingen jävla aning om vem ja ska tro på..
mitt i allt så säger min klass att min bästavän Elin  har sagt att hon ska prata med tjejer i min klass..
jag ber henne hålla sig utanför och hon säger att hon inte har sagt något sånt..
utan att hon sa att 2 andra i min klass skulle prata med dem tjejerna..
försöker säga att då äre där misstaget kommer ifrån men hon vägrar lyssna och säger istället att hon inte vet om hon vill vara min vän längre…
fått sms från nummer jag inte ens har ” jag vill snacka med dig vart är du?”
ja förklarade sedan på fb att ja inte ljuger som denna kille påstår och jag frågar han om han vill veta hur de egentligen gick till, han svarade då att han inte orkade bry sig, varför skrev han då från första början?
Emil har ju redan svikit mig med orden ” aja jag skiter i dig nu” och ” du behöver inte höra av dig nå mer”
rykterna går på stan bara 1 dag efter..
Elin  har tydligen sagt att jag inte har några vänner och att jag tänker dra från stan..
de ända jag har sagt är att jag VILL dra från sala..
Folk som inte har något med detta och göra lägger sig i spammar mig på facebook delar mina bilder för att ”hjälpa mig” få fler vänner..
skriver  ironiska kommentarer som ” fin<3<3”

Jag vet inte vem jag är längre…

underbart år!"

Kan ni förstå vilken oerhörd frustration detta skapar? Det här fick jag skickat till mig av en tjej. Och jag kände att hon delvis tog mig tillbaka till min skolgång. Det var så himla jobbigt att gå i skolan för mig. Jag skulle aldrig vilja göra det igen. Folk sa åt mig att njuta av tiden i skolan för när man börjar jobba så börjar allvaret. Skola för mig var frustration, rastlöshet och tristess. För mig är jobb en dröm. Det är en helt annan social miljö där jag utan problem kan vara mig själv utan att någon stör sig. Jag får göra något jag vill och framförallt får jag jobba fysiskt. Ingen tid vid en skolbänk och bristande koncentrations förmåga. Skolan var fruktansvärt och jobb är fantastiskt.

Jag hoppas att ni kan ta lärdom av denna text och jag tror att en hel del av er känner igen er!

Mvh Jimmy

Hejsan alla glada människor!

Jag har ju sagt att om ni vill dela med er av er livshistoria, en dikt eller annan text ni skrivit så kan ni maila den till [email protected] så publicerar vi eran text om den inte är olämplig. Nu Kommer det första "mail inlägget" Av Betty Norberg


Hejsan!

Mitt namn är Betty Norberg och jag bor i Umeå jag är född 1996. Och har sjukdomarna Tvångssyndrom och ADHD + dyxilexi.

När jag gick i femman fick jag min diagnos tvångssyndrom. Jag hade det jobbigt hemma och bråkade med mina föräldrar , det enda jag stödet jag hade då var min store bror. Efter många jobbiga kvällar där jag fastnat på toan för jag inte kunnat göra någonting. Jag skulle göra vissa saker på ett speciellt sätt och om det vart fel eller om någon störde mig vart jag förbannad och bröt ihop på golvet , sen kunde jag bara ligga där och skrik gråta tills pappa kom och bar upp mig och skrek åt mig att jag skulle skärpa mig. Eller så kom min bror och satt sig vid mig och tröstade mig och hjälpte mig i säng. Mamma började söka på internet för att kunna se vad det var för fel på mig och tog kontakt med BUP men jag ville inte ha någon hjälp och jag ville inte att någon skulle säga vad det är för fel på mig. Det enda jag ville var att lämna allt och bara dö…

Nog med att jag inte bara hade det jobbigt hemma utan också i skolan där jag var hårt mobbad av en kille som tryckte ner mig för den jag var och vilket band jag lyssnade på. Han tryckte upp mig mot väggen en gång och ströp mig. Sen så kastade han isklumpar på mig , men skolan gjorde inte ett piss och jag mådde bara skit. Tills den dagen då min bror skickade ett hot brev till skolan att om dom inte skulle ta tag i det skulle han anmäla skolan och den där killen. Efter det hände det saker killen fick en lärare som gick efter han hela tiden. Men det är tragiskt att man ska måsta hota för att få ngt att hända i denna värld.

När jag gick i sexan gick jag på utredning för ADHD det på gick i flera månader. Och till slut fick jag svaret och läkaren sa ”Du har damp” jag bröt ihop och skrek och tårarna bara forsade ner för mina kinder. Jag vart så ledsen för att dom sagt att jag hade damp för damp är något man hör varje dag ”jävla dampbarn”. Och att jag var ett gjorde allt bara värre. Jag gick på flera olika tabletter , läkaren bytte ut och höjde och sänkte dosen och jag mådde skit av tabletterna. Jag gick ner i vikt tappade mat lusten jag var deppig och var trött hela tiden mitt humör var inte alls stabilt och det var bråk hela tiden.

Mina föräldrar skilde sig när jag typ just skulle börja i sexan det var jävligt tungt för mig för allt kändes som mitt fel eftersom att familjen bråkade hela tiden. Jag hade det jävligt tufft när jag skulle börja på en ny skola då jag hade flyttat in till stan. Det tog för mig enda till sjuan att ta steget att berätta för mina klasskamrater vilka svårigheter jag hade. Först berättade jag för tjejerna om mina sjukdomar och att jag hade det svårt hemma och att jag gick på medicin och sedan berättade jag för killarna med.

Nu när åren har gått så har det börjat gå bättre för mig. Jag har hittat rätt medicin som passar mig och jag mår bra av den. Men vist tar det emot att äta massa tabletter varje dag. Det får en att påminnas om att man inte är som alla andra. Jag har just fått diagnosen dyxilexi också så nu kommer jag få bättre hjälp i skolan och inte heller lika höga krav. Jag kan bli lugnare i skolan och kunna förstå varför jag bara gick ut åttan med slutbetygen G i allt.

Jag vill tacka min älskade bror Jimmy Norberg för att han har varit mitt stöd igenom det svåra utan han skulle jag kanske inte finnas kvar här där jag är idag. Sen vill jag också säga att ni som har ADHD , Tvångssyndrom , eller något slags funktions hinder berätta det för dina klasskamrater eller folket omkring dig. För då får dom lättare att förstå dig varför du kanske lätt blir förbannad eller har svårt att koncentrera dig. Sen vill jag också tacka Bokstavsbarnsföreningen för att ni skapat den för det har fått mig att skriva det här och lättat på mitt hjärta. Lycka till nu alla bokstavsbarn kom ihåg att ni inte är ensamma och ge aldrig upp!

Kram Betty<3