Ett stort tack

Jag Jimmy Holmström, Ordförande för föreningen Bokstavsbarn vill ge ett stort tack till många människor. Först nu 19 år gammal har jag verkligen börjat uppskatta vad folk gör för mig. Jag har inte varit nonchalant innan men jag har lagt så himla stor vikt på att hata människor som skadat mig att jag inte riktigt brytt mig om dom som bryr sig om mig.

Eftersom jag behandlats som jag gjort så har jag alltid varit skeptisk mot människor och alltid utgått ifrån att dem vill mig illa så det är många gånger jag varit dryg och otrevlig i syfte att försvara mig. Det kanske låter konstigt det här men jag förklarar så gått det går.

Jag har alltid haft extremt svårt att lita på människor. När jag var 10 år gammal sa 2 personer från soc att jag skulle hälsa på en psykiatri mottagning. Jag var inlåst där i 4 månader. Nu när ni får höra att det finns bakomliggande orsaker till allt mitt beteende och mina handlingar kanske ni kan få ökad förståelse.

Jag menar… Vilket barn får ett förtroende för vuxna människor som ljuger? Och inte bara vanliga vuxna utan myndighetspersoner. Så med dålig koncentrations förmåga och dåligt förtroende för lärarna skulle jag gå på lektioner i skolan där jag fick sitta still med mycket folk runt om mig och vuxna jag inte litade på.

Ni kanske kan lista ut själva att det inte var en så bra miljö för mig att vistas i och även om mina föräldrar kämpade stenhårt för mig med alla möten med skolan så fick jag alltid samma känsla efter möten med skolan, lärare och rektorer. En ordentlig spark i bröstkorgen.

För hur många gånger hade inte jag fått höra att jag skulle få special undervisning som aldrig någonsin blev av? Jag fick vredesutbrott i skolan där jag slog sönder saker. Jag fick alltid höra att jag inte fick slå sönder saker men det var aldrig någon som frågade mig varför jag gjorde det. Det var aldrig någon som frågade varför jag blev så oerhört arg att jag slog sönder saker. Det var ingen som kunde förstå sig på mig så tillslut slutade dom att säga till mig.

Jag hade ett eget rum i skolan där jag fick plugga tillsammans med min Elevassistent efter att ha haft 2 assistenter under samma läsår i 6e klass som båda borde ägnat sig åt något helt annat så fick jag en ny assistent i 7an. En riktigt bra Kille. Första gången en kille fick jobba med mig. Efter 6 månader ville skolan byta bort honom mot en annan. När det väl fungerade ville dom ändra på min skolgång. Dom ville ju aldrig göra nått åt saken annars så varför nu? Jag samlade in namn för att få behålla min assistent och fick ihop 4 stycken a4 papper med underskrifter. Pappa satt konstant i möten med skolpersonal och tillslut fick jag behålla min assistent.

Att få kämpa så här hårt för något som borde vara självklart tar på en. Att gå runt och hata människor som skadat en, jo även det tar på en. Att ständigt vara suspekt mot vuxenvärlden gav mig knappast mer energi.

Nog för att jag inte hade det minsta förtroende för vuxna människor. Nu hade allt det här tagit så hårt på mig att jag inte orkade gå på lektionerna. Då började andra Elever runt om i skolan säga åt mig att jag inte skulle bli något. Jag var så van att höra saker och att bråka så jag brydde mig inte men när jag hamnade efter mycket så slutade jag gå till skolan helt och hållet och var inte där på 6 månader. Ingen hörde av sig. Jag gick i 8e klass och ingen brydde sig om att jag inte var där.  Jag gick ut 9onde klass med godkänt i Matte & Svenska. För jag var knappt där. Det är många som tycker att jag varit lat som inte gick till skolan men det var inte det som var problemet.

Jag är allt annat än lat.

Jag har idag ett fast jobb inom lager och produktion, en bostadsrätt, en fantastisk flickvän sedan 2008 som sedan 2010 är min Sambo. 2010 fick jag en fantastiskt fin dotter som nu snart är 2 år gammal och jag fick höra att jag aldrig skulle bli något.

Det här med att jag aldrig skulle bli något men nu har lyckats vad jag tycker väldigt bra har gett mig en stor energi kick och jag har till och med tatuerat mig på underarmen med texten ”Jag som aldrig skulle bli något har kommit jävligt långt”

Nu har jag lyckats skriva 2 a4 sidor och inte ens börjat tacka folk ännu.

När jag var 15 år var jag iskall. Hade ingen empati eller sympati. Brydde mig inte om något.

Det fanns en människa som lyckades se något i mina döda ögon. Min sambo Andrea. Jag var 15 hon var 14. Mina knogar hade öppna sår när vi träffades. Jag hade slagits någon dag innan och petat bort sårskorporna.

Andrea sa till mig

-          Du måste tvätta rent dina sår, dom är infekterade

-          Nej. Jag bryr mig inte. Jag orkar inte

Andrea gick iväg. Vi var hemma hos mina föräldrar då. Hon kom tillbaka med rengörings sprit. Bomulls tussar och tops. Tog min hand och la den i hennes knä sen började hon göra rent mina sår.

Det var FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV jag verkligen kände att någon brydde sig om mig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle bete mig men jag kände mig verkligen Älskad.

När jag märkte att hon brydde sig om mig så började jag bry mig om henne och sakta men säkert utvecklade jag empati och sympati. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt det här men jag vill rikta ett stort tack till dig Andrea för allt du gjort för mig och för våran fantastiska dotter!

Min pappa är en riktig kämpe. Han var som ung engagerad i politik och har länge jobbar som säljare så han är extremt målmedveten och kan verkligen prata med folk. Lika envis som mig så har det hjälp många gånger när han varit på möten om mig. Vet inte vart jag skulle hamnat utan min pappa. Jag skulle kunna skriva 4 sidor till om min pappa men vi håller det kort den här gången. Tusen tack!

Jag vill ge ett stort tack till min arbetsgivare som inte stirrade sig blind på mina betyg från skolan utan gav mig en chans att visa att jag verkligen ville jobba. Igår fick jag höra av honom att han aldrig ångrat att han anställde mig! Känns riktigt bra. Tusen tack!

Varför jag egentligen började skriva det här var för att jag i morse fick reda på att vår förening fått 3 000 kr i donation.  Tänk så mycket annat jag lyckats få med i texten.

Den 2 Juni fick vi möjlighet av Väsby mot våld att ställa ut våran förening på deras talangtävling Peace and safe. En talangtävling mot våld.  Jag måste verkligen tacka er för att ni gav oss möjligheten att ställa ut. Att vi fick möjlighet att vara där genererade 8 st nya medlemmar på inte ens 4 timmar. Samt att vi fick chansen att synas bland Upplands väsbys ungdomar. Tusen tack till Föreningen Väsby mot våld!

Frida Sundén som är styrelsemedlem i föreningen Väsby mot våld Skickade ett meddelande till mig i går kväll som jag läste när jag kollade telefonen halv 5 i morse efter att jag värmt välling till min dotter.

Jag kunde inte inte fått en bättre start på dagen. Hon skrev att hon satt i styrelsen i Rädda barnens Lokalförening i Upplands väsby sedan 3 år tillbaka. Igår hade dem haft ett möte och beslutat att skänka 3 000 kr till våran förening Bokstavsbarn. Jag visste ingenting om att Frida var med i den förening och jag visste ingenting att hon pratat om oss. Jag uppskattar verkligen när människor talar bra om oss. Då får man tecken på att man gör ett bra jobb som behövs.

I Höst ska vi från Bokstavsbarn få komma till Rädda barnen och prata om våran förening. Jag kan inte tacka nog för dessa 3 000 kr. Jag är oerhört glad att ni vill hjälpa oss ekonomiskt och det som gör mig gladast är att ni vill. Att ni ser att det vi gör behövs. Det är den bästa respons man kan få enligt mig.  Jag kommer att tacka er ytterligare när vi ses i höst! 3 000 tack!

Det finns många fler människor som jag vill tacka så ta det inte personligt om ni inte står med här. Jag har lärt mig att jag inte kommer någon vart på att hata men det är svårt att släppa dom känslorna bakom sig.

För att citera en vän ”Jag vet att du inte tjänar något på att hata du kommer ändå aldrig få din uppväxt tillbaka. Ta dig i kragen försök att blicka fram, allting är möjligt för jag vet att du kan”

Så nu ska jag göra allt jag kan för att hjälpa så många jag kan och jag tackar varje enskild individ som står bakom mig!

ja mådde bra av klassen..

den fick mig må bra..

tills de började snacka skit om Emil min bästavän..

ja försvarade han och fick folk emot mig...
Jag började skolka..

han slutade klassen ja mådde skit å skolade ännu mer än tidigare..

jag orkade inte bry mig..

kände att jag inte hade någon i klassen..

började vara med johanna alexandra och Julia  dem ja var med innan ja va med basse...

ja skolkade med dem...

min mentor gick in i väggen

sen vart de ett jävla tjaffs i klassen...

de va kaos i kapprummet...

folk skrek på varann som fan..

ja bara stod där å titta på..

efterden dagen var jag inte poppis i klassen bara för den tjejen som gjorde så de bråket startade är min vän...

vi fick massa instälda lektioner...

vi fick massa vikarier...

en vikarie som lärde ut fel saker...

ja blev kränkt av lärare... 2 ggr...

min mentor  kom tillbaka och rektorn å kuratorn kom till våran klass...

vi kom fram till några regler för och få bättre stämmning i klassen

( vi gjorde en undersökning där vi kom fram till att stämningen låg på 2 av 10...)

dem i de gänget ja hängde med då verkade inte riktigt redo för att följa reglerna för och lösa allt...

så ja började hänga med dem andra.. ( för dem jag var med tidigare verkade inte vara villiga att lösa bråket)

jag skolkade mindre å mindre..

ansågs vid ett tillfälle av mina " gamla kompisar" som äcklig för jag var med dem "nya"

förlorade massa kontakt med mina gamla vänner där..

stämmingen i klassen vart bättre..

men då kom skitsnacket istället..

mellan " kan allt direkt"

och " behöver tid å plugga" gängen..

och jag står där i mitten jag håller med båda..

får höra skitsnack från båda..

alla har samma ressonemang " de tar ingen hänsyn till oss de tänker bara på sig själva.."

snart äre bråk igen.. några vill slå på några andra i klassen pga skitsnack..

sen nu kom de där bakom min rygg.. att jag är ful och leker att vara som dem..
men när jag har pratat med tjejen som har sagt de där om mig säger hon att hon inte har de..
ingen jävla aning om vem ja ska tro på..
mitt i allt så säger min klass att min bästavän Elin  har sagt att hon ska prata med tjejer i min klass..
jag ber henne hålla sig utanför och hon säger att hon inte har sagt något sånt..
utan att hon sa att 2 andra i min klass skulle prata med dem tjejerna..
försöker säga att då äre där misstaget kommer ifrån men hon vägrar lyssna och säger istället att hon inte vet om hon vill vara min vän längre…
fått sms från nummer jag inte ens har ” jag vill snacka med dig vart är du?”
ja förklarade sedan på fb att ja inte ljuger som denna kille påstår och jag frågar han om han vill veta hur de egentligen gick till, han svarade då att han inte orkade bry sig, varför skrev han då från första början?
Emil har ju redan svikit mig med orden ” aja jag skiter i dig nu” och ” du behöver inte höra av dig nå mer”
rykterna går på stan bara 1 dag efter..
Elin  har tydligen sagt att jag inte har några vänner och att jag tänker dra från stan..
de ända jag har sagt är att jag VILL dra från sala..
Folk som inte har något med detta och göra lägger sig i spammar mig på facebook delar mina bilder för att ”hjälpa mig” få fler vänner..
skriver  ironiska kommentarer som ” fin<3<3”

Jag vet inte vem jag är längre…

underbart år!"

Kan ni förstå vilken oerhörd frustration detta skapar? Det här fick jag skickat till mig av en tjej. Och jag kände att hon delvis tog mig tillbaka till min skolgång. Det var så himla jobbigt att gå i skolan för mig. Jag skulle aldrig vilja göra det igen. Folk sa åt mig att njuta av tiden i skolan för när man börjar jobba så börjar allvaret. Skola för mig var frustration, rastlöshet och tristess. För mig är jobb en dröm. Det är en helt annan social miljö där jag utan problem kan vara mig själv utan att någon stör sig. Jag får göra något jag vill och framförallt får jag jobba fysiskt. Ingen tid vid en skolbänk och bristande koncentrations förmåga. Skolan var fruktansvärt och jobb är fantastiskt.

Jag hoppas att ni kan ta lärdom av denna text och jag tror att en hel del av er känner igen er!

Mvh Jimmy

När jag var yngre och gick i skolan hade jag inte så bra koncentrationsförmåga på grund av min adhd. Detta gjorde att jag skolkade. Jag fick höra att om jag inte skötte skolan så skulle jag aldrig bli något.

Ibland fick jag höra att jag inte skulle kunna få något jobb om jag inte pluggade och vissa dagar sa mina klasskamrater att jag inte skulle bli något!

Sen började lärarna säga att jag aldrig skulle bli något och klara av vuxen livet om jag inte skötte skolan.

Jag säger inte att man ska skita i skolan. Man ska absolut sköta skolan och vara där. Man ska kämpa för sin rätt att få undervisning på ett sådant sätt som fungerar för att att få betyg men i mitt fall fungerade det inte och det gjorde att jag tappade förtroendet för skolan och till och med lärarna sa att jag aldrig skulle bli något.

Istället för att försöka hitta en lösning på hur man skulle få min skolgång att fungera så vräker dom ur sig att jag aldrig skulle bli något. När man redan mår psykiskt dåligt, vilket jag gjorde på den tiden så mår man garanterat inte bättre av att höra att man inte kommer bli något.

Min fantastiska pappa har alltid lagt fokus på det jag varit bra på vilket gjort att jag kunnat behålla mitt självförtroende genom alla svårigheter och genom alla möten med negativa människor som saknar kunskap. Så tusen tack till min pappa som gjort att jag alltid kunnat gå rak i ryggen!

För drygt ett år sen började jag tänka tillbaka på allt det här. Att ingen trodde att jag skulle lyckas. Då satt jag där i en bostadsrätt som jag köpt. Där jag levde tillsammans med min sambo och våran lilla dotter och jag som aldrig skulle bli något hade redan då som 17 åring ett fast jobb.

Så då när jag satt där sa jag till mig själv "Jag som aldrig skulle bli något har kommit jävligt långt" och sen dess har jag sagt det till mig själv varje dag så jag valde att tatuera in det på underarmen. Det är fantastiskt att läsa när man är på bra humör och det är en fantastisk kick att läsa det när man mår dåligt för då tänker jag på hur jag dåligt jag haft det och hur bra jag har det nu.

Fortsätt att kämpa på! Ni är bäst!

/Jimmy

Om ni inte har Facebook och läste där igår kanske ni undrar varför det inte var någon chattkväll igår. Jag loggade in men det stod att jag inte hade några kontakter och folk kunde inte se att jag var inloggad. Jag jobbade på att lösa det i en timme men insåg tillslut att det inte gick att chatta med er så chattkvällen ställdes in. Jag ska så fort jag kommer hem kolla om våran msn funkar och om den gör det så ska jag ha en extra chattkväll i veckan för att vi inte kunde chatta igår. Hoppas ni har överseende ned detta och nu var det faktiskt tekniken det var fel på så då är det svårt att påverka

/Jimmy

Hejsan alla bokstavsbarn och anhöriga!

Jag har hållt igång i full fart väldigt länge och blivit helt slutkörd. Jag har känt mig trasig. Igår somnade jag direkt efter middagen klockan 17:30 och vaknade klockan 01:00 i natt och har varit vaken sedan dess. Att jag somnade så tidigt med kläderna på mig i soffan visar att jag är sönder stressad. Det har varit mycket på jobbet och möten åt höger och vänster. På fredag ska jag på möte igen och börjar känna att jag verkligen måste koppla av. Få ägna all min lediga tid åt att busa med min dotter och kunna släppa allt runt omkring. Jag försöker att uppdatera våran Facebook sida minst en gång per dag och kollar ständigt om ni skickat mail eller kommenterat. Så nu känner jag att jag behöver rensa skallen och bara fokusera på att varva ner ett tag. Jag har pratat med både Simon och Linus och bestämt följande.

Jag kommer ha chattkväll på söndag 20:00-21:30 och efter det tar jag LEDIGT från det här i 3 veckor tills det är min tur att chatta igen.

Jag kommer inte att uppdatera något på bloggen eller Facebook enbart för att kunna koppla av för att slippa få magkatarr igen.

Jag kommer vara igång tills söndag och sen så får Simon och Linus hålla er uppdaterad dom närmsta 3 veckorna.

Jag kommer att sakna att prata med er men jag behöver det här och hoppas ni kan vända er till Simon och Linus om det är något ni undrar över.

Ha det bra nu allihop så ska jag försöka att koppla av en stund.

Mvh Jimmy

Tiden kan variera men vi försöker att alltid köra samma tid. Skulle vi ha någon annan tid så informerar vi om det

På söndag är det chattkväll med mig. Mellan 20:00 och 21:30. Lägg till [email protected] i msn messenger så är det bara börja skriva. Är på väg till jobbet och hinner tyvär inte skriva mer än så här! Må bäst /Jimmy

Nu ska vi bli tydligare på alla platser vi finns på. Som Simon nämnde i förra inlägget är vi väldigt duktiga på att än ända Facebook och Twitter men det är av den enkla anledningen att det går väldigt fort att skriva där på mobilen. Man kan skriva nått litet när man har lunch på jobbet eller så.

Bloggen är lite svårare men det finns ju en blogg.se app så nu skriver jag det här via telefonen.

Vi har gjort så att vi 3 ska chatta lika mycket så nu på Söndag chattar ni med Linus. Veckan efter blir det mig (Jimmy) och efter det blir det Simon. Sen börjar vi om Linus, Jimmy, Simon. I den ordningen kommer vi att chatta och det kommer så klart bli undantag eftersom oväntade saker händer i livet men den ordningen ska vi försöka hålla oss till.

Glöm inte bort att vi finns på Facebook och Twitter

Http://Facebook.com/bokstavsbarnforening

Http://Twitter.com/bokstavsbarnen

/Jimmy