Om oss på Bokstavsbarn och vårat projekt
Varför startades Bokstavsbarn?
Jag. Jimmy Holmström har ända sedan jag var liten sagt att när jag blir stor så ska jag jobba med barn och ungdomar som har haft liknande uppväxt som min. Nu har jag efter många år fått ordning på mitt liv och tyckte att tiden var inne för att börja hjälpa andra. När jag var yngre trodde jag att jag skulle googla ihjäl mig för att hitta personer som haft det som mig, jag fick aldrig några träffar därför tänker vi nu finnas här för er som behöver hjälp och stöd av någon erfaren.
Hur startades bokstavsbarn?
Jag började prata med min vän Simon Persson om att starta en förening för oss Bokstavsbarn, våran gemensamma vän Linus Östberg ville gärna hjälpa till. Här är vi nu 3 stycken ungdomar som vill se förändring och finnas här för andra ungdomar.
Vad ska vi på bokstavsbarn göra för dig?
Nu har projektet startat och vi tänkte börja med att driva en blogg. En blogg om livet med en neuropsykiatrisk funktions nedsättning. Meningen är att dela med oss av våra egna erfarenheter och att ni även ska kunna dela med er utav era erfarenheter.
Om du har något att berätta som du vill ska publiceras i bloggen så kan du maila oss. Vi kollar om texten är lämplig och publicerar din historia eller åsikt i ett inlägg. Du kanske har en berättelse att dela med dig av eller en dikt. Allt är välkommet.
Vad är vårt mål med projektet bokstavsbarn?
Vårt största mål är att få ungdomar att må bra och slippa känna sig ensamma och oförstådda. Bokstavsbarn är just nu ett projekt men målet är att kunna skapa en förening. Vi börjar med en blogg och om det väcker uppmärksamhet nog så tänker vi skapa en hemsida där det ska finnas ett forum så att ni lättare kan prata och diskutera med varandra.
Nu finns vi bara online men om ni blir många som följer oss så kommer vi att anordna träffar då vi kan göra det som önskas. Kanske spela lite brännboll på en äng och grilla lite. Sitta ner och snacka i flera timmar. Det är upp till er men målet är att kunna träffas så vi kan känna samhörighet.
Om oss på Bokstavsbarn
Namn: Jimmy Holmström
Diagnos: Adhd
Grundare av bokstavsbarn
Födelseår: 1993
Beskrivning: Född och uppväxt i Upplands Väsby 2 mil norr om Stockholm. Fick en dotter vid 17 års ålder och har flyttat till Sollentuna med sin nyblivna familj. Sedan 2009 har jag skrivit mina egna låtar och framför dem genom rapp. Musiken blev mitt sätt att tala ut om mina problem. Har egenskapen att aldrig ge upp oavsett omständigheterna. Kanske därför han tagit sig hit? Brinner för att hjälpa andra människor efter att han själv fått ordning på livet.
Bakgrund: 2003 fick jag min diagnos Adhd. Det var långtifrån oväntat. 2002 vid 9 års ålder var första gången jag blev inlåst på Danderyds akut psykavdelning. Jag hade fått ett utbrott hos min diabetes läkare som förde mig dit. Jag hade redan börjat skolka i skolan och när jag väl gick på lektionerna så var sidorna på pappret oftast blanka. Koncentrations förmågan var obefintlig och frustrationen maximal, detta ledde till att stolar kastades omkring och bänkar vältes. Mina frånvaro papper blev längre och längre och utbrotten hemma blev fler och fler. Jag blev felmedicinerad och tillslut tappade jag tålamodet när två socialsekreterare kom på hembesök. Dem tog mig hemifrån och låste in mig på Eugenias barn och ungdoms psykiatri i 4 månader, då var jag 10 år. I skolan trodde dem att jag var på sjukhus och blev chockade när jag tog cykeln ner till skolan och berättade hur det egentligen var, då hade jag min första permission. Efter sluten vård, dags vård och fosterfamilj så hade jag förlorat allt mitt förtroende för sociala myndigheter och bestämde mig för att aldrig söka hjälp hos dem. Min skolgång har vart upp och ner, mina föräldrar krigade för att jag skulle få ha en egen elevassisten. Tillslut gick det igenom men man vet ju hur skolor är med resurser, allt kostar pengar. Jag hade godkänt i alla ämnen utom engelska i 8an. I 9an gick jag ut med 2 godkänt resten var ig. Anledning till detta var min självmedicinering av alkohol. Jag klarade inte av att gå till skolan och gav upp helt när jag kom full till lektionen. Tillslut ringde ingen när jag inte dök upp. Dom var vana vid att jag inte var närvarande i skolan. Nu har jag vart nykter sedan 2008 och har inte druckit sedan den dagen jag höll på att dricka ihjäl mig. Efter skolan fick jag en praktikplats som idag har lett till en fast anställning. Jag jobbar på ett lager. Äger en bostadsrätt och har en fantastisk familj. Jag fick ofta höra att jag aldrig skulle bli något så idag säger jag ”Jag som aldrig skulle bli något har kommit jävligt långt”
Namn: Simon "Bagarn" Persson
Diagnos: Asperger Syndrom (Diagnostiserad 2003-08-22)
Född: 1992-06-06
Beskrivning: Född o uppväxt på landet i Upplands Väsby (Lapplands Väsby) som ligger 2mil norr om Stockholm, det jag brukar mest göra är väll att jobba.. sen kommer bilarna, kompisarna och familjen, Brukar vilja göra det mesta själv för då ger man inte upp och att ge upp, det är farligt! Brukar hjälpa folk med deras problem också, stora som små. Har väll gått igenom det mesta i livet, så har du/ni en fråga eller något, Fråga.. Jag är inte lika farlig som jag ser ut ;)
Bakgrund: 1999 skildes mina föräldrar, det var då allt hände. Jag var då tvungen att gå i en specialklass som hette "Lilla gruppen" de som jobba där var helt underbara och jag gick därifrån 1-3:an, 4:an började jag i en storklass och jag hade svårt att vara "som alla andra" men jag klarade 4:an, i 5:an blev det värre, några månader innan jag skulle gå upp i 6:an, så började jag få massa utbrott. Jag kommer dock inte ihåg något utav det här då jag fick Blackouts, men tillslut efter 3 utbrott så fick jag komma in till BUP och det tog inte så lång tid tills jag fick diagnosen Asperger Syndrom. Fick då börja IGEN i en specialklass som hette Asperger skolan som tillhör Grimstaskolan i Väsby, där gick jag 6-7:an, det gick bra, hamna i bråk med några men lite snack, knytnävslag mm. så var allt lugnt. När jag skulle börja 8:an fick jag börja i storklass IGEN.. Jag försökte hänga med hur dom andra var men det gick sådär samtidigt som det sket sig hemma, rymde hemifrån och kom inte hem på flera dagar, tillslut blev det soc, gått flera möten med dom och kan säga såhär, lek inte tuff, det blir bara värre.. Det första dom tänker innan dom sätt dig är: "Vad är det här för jävla problembarn?" Jag var punkare på den tiden (jag älskar och är uppväxt med punk så det är ganska förståligt) men kängor, skinnjacka och en 22cm hög tuppkam, dom fick sig en fin chock... Men flera möten senare så har det styrde det upp sig hemma (ett tag...) skolan och det sociala livet 9:an gick bättre, då var man liksom "en i gänget" men det var ändå tufft, sen när jag började gymnasiet ändrades allt och det var skönt, kunde börja om helt, men när jag skulle börja 2:an så vägrade jag bo hos min mor längre, när man blivit mobbad av hennes nya man sen 2001 (typ) till 09? så orkar man inte längre.. Så jag flytta därifrån till pappa och jäklar var skönt det vart! men.. Träffade då en annan kille i min skola Micke, han har också asperger men lite högre grad än vad jag har, så man fick vara som en tolk åt han, både bra och dåligt men nu efter 2år så vet jag att han har lärt sig något och det har jag också. Det tar tid, men du får tillbaka det dubbelt när du hjälper någon med en diagnos..
Så nu efter 19år med en massa skit som nog inte många kommer att ha gått igenom på en hel livstid, så lever jag, jag kämpar varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund för min överlevnad och hjälper gärna andra att klara sig i samhället för jag vet hur svårt det är..
Namn: Linus östberg
Diagnos: Add
Födelseår: 1991
Beskrivning: född i norrland uppväxt i Norrland, Danmark och Västerås
Jobbar och har flickvän . jag tycker om reggae bilar och umgås med vänner
Brukar oftast försöka finnas där för andra som har det svårt istället för att ta tag i mina problem .
Bakgrund: Jag fick min diagnos väldigt sen i slutet av åttan fick ja add och då fick jag ej gå klart på den skolan . jag blev flyttad till en annan skola till en ”sär” klass eller vad man nu kallar det liten klass . Trivdes ej där alls man blev sär behandlat enligt mig. Har alltid varit pratglad och gjort vad jag vill . Högstadie tiden gjorde jag inte så mycket gled mest runt ritade på böckerna iställe för i dom . Var inte så omtyckt av lärarna på skolan pågrund av att jag pratade hela tiden och inte gjorde som dom sa hade även min mamma som jobba på samma skola som personlig assistent åt en kille så varje gång man gjorde nått så hota dom med att prata med henne men jag brydde mig inte då . fanns en lärare på Trollholmen skolan som jag gick ihop med trivdes som kämpa för att jag skulle få den hjälp jag behövde . Han förstod att jag hade lite problem så fick sitta med en lärare i ett mindre klassrum på vissa lektioner .men ska berätta lite om mina möten på Bup .
Enligt mig är Bup ett stort skämt i alla den psykolog jag prata med. Hatade att gå dit och prata med han för ena dagen hade jag damp andra dagen hade jag adhd och den tredje hade jag asperger syndrom han velade fram och tillbaks så tills slut blev jag så arg och tröttnade och mamma blev rätt så arg så vi fick byta till Astrid Lingrens bup och där gick allt jätte bra jag och mamma kom bra överens med den nya psykologen . Min gymnasie tid är en lång historia .
Första ring började jag i en asperger linje på Vilunda och då insåg jag en stor grej i mitt liv vafan gör jag på en sån här linje? visst jag har en diagnos men jag klarade inte av att inte få jobba i min egen takt . Man var alltid tvungen att vänta tills alla andra blev klar . jag är en social person som klarar att gå med ”vanligt” folk . Varje dag jag gick till skolan kände jag mig som ett sär barn som inte klarar av nått . Man kan säga att man tappa självförtroendet . Men min mamma som alltid funnits där för mig kollade runt lite på andra linjer och hitta en iv linje service mekaniker linje på st eriks gymnasiet. Fick testa att vara där i tre veckor som praktikant och jag storm trivdes de va de bästa jag visste så sa tack och hej på asperger linjen och började om första ring på service mekaniker linjen . Fick göra nått jag tyckte om. Hitta nya kompisar och ha de där sociala jag inte fick på den andra linjen .
Glömde helt bort att jag träffade Jimmy grundaren för många många år sen och vi kom bra överens och förstod oss på varandra men det är inte så konstigt bokstavs barn brukar ju kunna komma överens . Jimmyh har hjälp mig på vägen med tips råd och ideer. Han är en äkta vän som alltid finns för en .
De va lite kort om mig svarar gärna på frågor lite dålig på att skriva om mig själv.
ha en underbar helg nu! (a'
=)
BRA.
kommer följa er... jag har barn med adhd och är intressant och lärorikt att läsa om "riktiga" personer och inte bara lyssna på fakta från doktorer.
Lycka till..
Har ADHD oCh tvångssyndrom och har just fått diagnosen dyxilexi...har det jobbigt i mitt liv äter tabletter som läkarna ger mig men jag vill inte vara anorlunda jag vill bara vara som mina vänner...kommer att följa er dag som natt! Ha en underbar fredag kväll!
Har ADHD oCh tvångssyndrom och har just fått diagnosen dyxilexi...har det jobbigt i mitt liv äter tabletter som läkarna ger mig men jag vill inte vara anorlunda jag vill bara vara som mina vänner...kommer att följa er dag som natt! Ha en underbar fredag kväll!
Fantastiskt initiativ! ;) Go!
Hej!
Kommer att följa er eftersom jag förmodligen har en dotter med ADHD symtom. Allting stämmer med läroboken, men jag vill inte stämpla henne utan hjälpa henne att kanalisera allt denna överskottsenergi som hon har till något bra.
hej, jag vet inte hur jag ska skriva..., men jag har alltid letat efter nån som med har nån liknande diagnos som jag kunde prata med.. jag har diagnosen ADD, och språkstörning och lite mer.., jag försöker hjälpa andra istället för mig själv typ, jag är stressad hela jäkla tiden liksom jag vill inte missa nåt. det är jobbigt och jäkligt svårt att leva helt ensam i 2 år att inte ha nåGra kompisar eller nån att vända sig till, jag var hel ensam i ungefär 2 år då, precis i slutet måde jag jätte dåligt och typ saknade livs lusten, precis då så träfade jag en vän, och han har jag kvar. så jag säger som er typ att aldrig sluta kämpa, för om jag aldrig hade kämpat under dem 2 åren så hade jag nog inte varit kvar här. men mitt liv är långt ifrån bra, men jag mår bättre än vad jag gjorde förut, och visst det kan vara piss ibland och bra ibland de är ju så, men när de är piss för mig så då är det verkligen dåligt.. liksom sist så gick jag in i väggen för jag var så jäkla trött. och jag började dricka när jag var 13 år för att kunna stänga av mig själv en stund då... men iallafll ni är skit grymma att ni vågar berätta lite om er själva, tack. jag vet inte vart jag skulle skriva någonstans så skrev här bara, men svara gärna, tack!
Vad bra att ni öppnat denna sida.Jag har en son på 13 år som har språkstörning men också lite Asperger och ADHD.Det har varit ett kämpande för att få hans skolgång att fungera.Han skall börja sexan till hösten med en ny assistent men med samma lärare.Hälsningar från Åland.
Måste bara säga att detta är ett sjukt bra initiativ ni tagit grabbar :) Jag har själv ADD och hade det tufft genom skolgången men klarade mig igenom det.
Hejsan! Har "gillat" er på facebook och ska även nu kika in här då och då. Jag tycker att det var ett jävligt bra initiativ av er att starta en blogg samt förening. Har själv ADHD, Asperger + lite annat och försöker även själv att skriva om min vardag och försöker hjälpa andra. Det behövs fler av den här sortens bloggar!
Jag hörde Simon på Karlavagnen i veckan som gick.
Blev väldigt nyfiken eftersom jag har ett barnbarn som har ADHD.
Hon fick vänta 4 år på sin diagnos (skrämmande)
Jag ska tipsa henne om detta. Tycker ni gör ett mycket bra jobb pojkar.
Undrar bara hur man hittar er på FaceBook?
MVH
En mormor
Läste reportaget om Jimmy i Dagens arbete tidigare idag och sökte genast upp er blogg när jag kom hem och jag kommer säkert ligga och läsa hela natten nu.
Jag själv fick diagnosen ADHD/DAMP -94, och livet har kanske inte varit det enklaste direkt.
En jäkla massa cred till er iallafall, jag kommer följa er blogg och jag har gillat er sida på facebook.
Hej! Ni är ju helt fantastiska. Jag är 27 år gammal om en månad och fick reda på min diagnos idag -Add. Så det har varit en lång väg hit. Men jag är glad. Jag vart så jävla rädd att jag inte skulle få en diagnos faktiskt. Efter alla dessa år av kämpande och krigande mot byråkratiskt skit så har jag fått nog och äntligen får jag den hjälpen jag behöver och har behövt så länge. Man känner sig missförstådd, Bup var skit för mig med och den här bloggen är precis vad som behövs! Tack för mig
Blir sååå glad över att se den här sidan, så jag nästan gråter!!!
Fick själv min diagnos i sommras (39 år gamal)och har två barn som är under utredning på BUP just nu.
Är själv mitt i medicininställningen just nu.
Bråkar med barnens skola och har anmält den till skolinspektionen eftersom mina barn särbehandlas och pedagogerna/rektorerna inte följer min dotters åtgärdsprogram - eftersom resurserna saknas på skolan.
Skönt att se hur det är för andra med de här diagnoserna.
Kämpa på!
Kul att se Jimmy och hans familj på TV igår.
Hej, va roligt att hitta andra som skriver om sina liv med adhd eller liknande, jag har själv adhd med autistiska drag, jag är tjej men har eller har som en killes problematik, men jag fick min diagnos redan då jag var 8-9 år, men den har ändrats både på det bra o mindra bra sättet, äter max medicin och är en liten knepig sort av adhd, då vissa delar blir bra o andra sämre, vissa dagar är jag "normal" andra inte. Svårt. Jag vet mkt om mig o mina svårigheter men ändå hamnar jag fel så ofta, känns som att jag lever i olika världar, jag vet att jag kan men ändå kan jag inte vissa saker, jag kan förstå hur mina föräldrar har haft det och andra, men ändå gör det såå ont att få höra att man kän om man bara vill, ett helvete, arg blir man då./Bra att ni killar skriver om er, annars mest tjejer.
Bra sida! Kul att få höra er grabbars syn på det hela med. Speciellt som unga vuxna.
Fick själv min adhd-diagnos först som 24:åring (född 85) och har kämpat med att acceptera, förstå och förbättra mitt liv sedan dess.
Vi kan allt, med lite hjälp.
Idag jobbar jag heltid som projektledare i byggbranchen, och har efter en tid av kaos börjat få ordning på vardagslivet med.
För mig är det största problemet just vardagen och relationer. Att orka med helt enkelt. Jag följer med och ser hur det går för er grabbar!
Glöm inte att det är okej att slappna av och vila. Speciellt när man är som mest uppe i varv och huvudet går i 180.
Ha det bäst! /E