Chatta med Linus
Nu ska vi bli tydligare på alla platser vi finns på. Som Simon nämnde i förra inlägget är vi väldigt duktiga på att än ända Facebook och Twitter men det är av den enkla anledningen att det går väldigt fort att skriva där på mobilen. Man kan skriva nått litet när man har lunch på jobbet eller så.
Bloggen är lite svårare men det finns ju en blogg.se app så nu skriver jag det här via telefonen.
Vi har gjort så att vi 3 ska chatta lika mycket så nu på Söndag chattar ni med Linus. Veckan efter blir det mig (Jimmy) och efter det blir det Simon. Sen börjar vi om Linus, Jimmy, Simon. I den ordningen kommer vi att chatta och det kommer så klart bli undantag eftersom oväntade saker händer i livet men den ordningen ska vi försöka hålla oss till.
Glöm inte bort att vi finns på Facebook och Twitter
Http://Facebook.com/bokstavsbarnforening
Http://Twitter.com/bokstavsbarnen
/Jimmy
Blandat
Har varit lite dött här, förlåt! Har lovat att vi ska försöka vara mer aktiva på alla platser, facebook, bloggen och Twitter, det är dock tyvärr lättare och smidigare att uppdatera på facebook och twitter....
Men men! Skärpning! Sen är det en tjej som velat att vi ska publicera hennes historia så här kommer den!
Jag är inget vanligt barn
jag är annorlunda.
Jag har aspergers och adhd.
Jag har ett jobbigt liv, fastjag kämpar.
Jag är inget vanligt
barn, inte som alla andra.
Jag har haft ett svårt och kämpigt liv.
Det börjar ljusna, men jag kommer aldrig få leva ett normalt liv.
Ett liv som er andra, ett liv utan diagnoser.
Jag har gråtit jag
har skrikit, jag har skrattat, jag har rispat, jag har slått sönder, jag har
släng och jag har gjort mer en så.
Jag har gjort det för att någon ska förstå den smärtan jag har inuti. Den
hemska insidan jag bara vill vända ut och in på, så den hemska sidan kommer ut
och det glada ansiktet kommer in.
Jag vill byta plats på dom.
Jag är hellre ful utanpå och glad inuti, en snygg utanpå och ledsen inuti.
Jag började bli deprimerad redan när jag var 7-8 år.
Jag visste inte varför ingen visste varför.
Ingen förstod mig. Jag ville förklara för någon men jag kunde inte. Jag visste
inte varför jag grät, varför jag inte orkade kämpa mer jag visste inte varför
jag hatade mitt liv.
Jag visste lika lite som ni andra gjorde.
Ni försökte få mig att förklara varför jag var deprimerad men jag visste inte
varför själv.
Jag skrev texter och målade bilder. Men ingen förstod.
Kanske var det vanligt att må dåligt i min ålder.
Nej inte när man är så liten.
Men jag visste inte det då, jag trodde ju att det var en naturlig grej, att
alla mådde som jag. Att det jag var med om var alla mina kompisar med om också.
Men det var ju inte riktigt så.
Ingen is kolan kunde se min smärta eftersom att jag är en mycket glad person
utåt och ingen kunde se mitt falska leende.
Det var bara en bluff, en bluff för att ni inte skulle fråga mig vad det var
som hänt.
Jag visste att ni inte skulle förstå mig.
jag grät jag slogs jag "stökade" runt i skolan.
De kallade mig "den lata stökiga tjejen"
men jag ville ju lära mig!
jag ville förstå, men jag kunde bara inte..
jag grät när jag vaknade för att jag skulle till skolan och att folk skulle peka ut mig som den stökiga, jag grät när jag kom hem för jag haft det jobbigt i skolan, jag grät när jag somnade för jag visste att nästa dag skulle vara likadan.
Jag fick mina diagnoser när jag gick i 9.an det var då det började.
Men varför inte innan??
det gör mig besviken att ingen hjälpt mig innan och att det behövde gå så långt att jag fick ett självdesturktivt beteende,
sedan blev jag inlagd på sjukhus och därefter en utredning som visade att jag hade adhd och aspergers.
Jag anser att skolan borde hjälpt mig tidigare när de såg att jag hamnade snett.
Det är deras skyldigthet att hjälpa mig, ingen lärare "ville" hjälpa mig, för de tyckte att jag var nonchalant och ansvarslös och sket i allt iallafall.
men så var det inte, jag ville ju så gärna, men alla tal siffror och ord blandades i huvudet jag förstod ingenting..
Nu idag går jag en gymnasium som heter IVSM- det är ett inviduellt program för de med asperger eller liknande diagnoser..
Det kan jag verkligen rekommendera, det är en toppen skola och man får all hjälp och stöd man behöver.
Med detta vill jag säga att det är aldirg för sent,
GE ALDRIG UPP!
Hur låg/värdelös du än känner dig finns det alltid hopp.
Jag var på botten och nu är jag påväg uppåt det tar tid men det är bara att kämpa!
en sista sak - Tänk vad liten chans det är att just du blev du.
Ge aldrig upp, det finns alltid någon där ute som älskar dig för precis den du är!
jag är annorlunda.
Jag har aspergers och adhd.
Jag har ett jobbigt liv, fastjag kämpar.
Jag är inget vanligt
barn, inte som alla andra.
Jag har haft ett svårt och kämpigt liv.
Det börjar ljusna, men jag kommer aldrig få leva ett normalt liv.
Ett liv som er andra, ett liv utan diagnoser.
Jag har gråtit jag
har skrikit, jag har skrattat, jag har rispat, jag har slått sönder, jag har
släng och jag har gjort mer en så.
Jag har gjort det för att någon ska förstå den smärtan jag har inuti. Den
hemska insidan jag bara vill vända ut och in på, så den hemska sidan kommer ut
och det glada ansiktet kommer in.
Jag vill byta plats på dom.
Jag är hellre ful utanpå och glad inuti, en snygg utanpå och ledsen inuti.
Jag började bli deprimerad redan när jag var 7-8 år.
Jag visste inte varför ingen visste varför.
Ingen förstod mig. Jag ville förklara för någon men jag kunde inte. Jag visste
inte varför jag grät, varför jag inte orkade kämpa mer jag visste inte varför
jag hatade mitt liv.
Jag visste lika lite som ni andra gjorde.
Ni försökte få mig att förklara varför jag var deprimerad men jag visste inte
varför själv.
Jag skrev texter och målade bilder. Men ingen förstod.
Kanske var det vanligt att må dåligt i min ålder.
Nej inte när man är så liten.
Men jag visste inte det då, jag trodde ju att det var en naturlig grej, att
alla mådde som jag. Att det jag var med om var alla mina kompisar med om också.
Men det var ju inte riktigt så.
Ingen is kolan kunde se min smärta eftersom att jag är en mycket glad person
utåt och ingen kunde se mitt falska leende.
Det var bara en bluff, en bluff för att ni inte skulle fråga mig vad det var
som hänt.
Jag visste att ni inte skulle förstå mig.
jag grät jag slogs jag "stökade" runt i skolan.
De kallade mig "den lata stökiga tjejen"
men jag ville ju lära mig!
jag ville förstå, men jag kunde bara inte..
jag grät när jag vaknade för att jag skulle till skolan och att folk skulle peka ut mig som den stökiga, jag grät när jag kom hem för jag haft det jobbigt i skolan, jag grät när jag somnade för jag visste att nästa dag skulle vara likadan.
Jag fick mina diagnoser när jag gick i 9.an det var då det började.
Men varför inte innan??
det gör mig besviken att ingen hjälpt mig innan och att det behövde gå så långt att jag fick ett självdesturktivt beteende,
sedan blev jag inlagd på sjukhus och därefter en utredning som visade att jag hade adhd och aspergers.
Jag anser att skolan borde hjälpt mig tidigare när de såg att jag hamnade snett.
Det är deras skyldigthet att hjälpa mig, ingen lärare "ville" hjälpa mig, för de tyckte att jag var nonchalant och ansvarslös och sket i allt iallafall.
men så var det inte, jag ville ju så gärna, men alla tal siffror och ord blandades i huvudet jag förstod ingenting..
Nu idag går jag en gymnasium som heter IVSM- det är ett inviduellt program för de med asperger eller liknande diagnoser..
Det kan jag verkligen rekommendera, det är en toppen skola och man får all hjälp och stöd man behöver.
Med detta vill jag säga att det är aldirg för sent,
GE ALDRIG UPP!
Hur låg/värdelös du än känner dig finns det alltid hopp.
Jag var på botten och nu är jag påväg uppåt det tar tid men det är bara att kämpa!
en sista sak - Tänk vad liten chans det är att just du blev du.
Ge aldrig upp, det finns alltid någon där ute som älskar dig för precis den du är!
/Simon
