Hejsan alla glada människor!

Jag har ju sagt att om ni vill dela med er av er livshistoria, en dikt eller annan text ni skrivit så kan ni maila den till [email protected] så publicerar vi eran text om den inte är olämplig. Nu Kommer det första "mail inlägget" Av Betty Norberg


Hejsan!

Mitt namn är Betty Norberg och jag bor i Umeå jag är född 1996. Och har sjukdomarna Tvångssyndrom och ADHD + dyxilexi.

När jag gick i femman fick jag min diagnos tvångssyndrom. Jag hade det jobbigt hemma och bråkade med mina föräldrar , det enda jag stödet jag hade då var min store bror. Efter många jobbiga kvällar där jag fastnat på toan för jag inte kunnat göra någonting. Jag skulle göra vissa saker på ett speciellt sätt och om det vart fel eller om någon störde mig vart jag förbannad och bröt ihop på golvet , sen kunde jag bara ligga där och skrik gråta tills pappa kom och bar upp mig och skrek åt mig att jag skulle skärpa mig. Eller så kom min bror och satt sig vid mig och tröstade mig och hjälpte mig i säng. Mamma började söka på internet för att kunna se vad det var för fel på mig och tog kontakt med BUP men jag ville inte ha någon hjälp och jag ville inte att någon skulle säga vad det är för fel på mig. Det enda jag ville var att lämna allt och bara dö…

Nog med att jag inte bara hade det jobbigt hemma utan också i skolan där jag var hårt mobbad av en kille som tryckte ner mig för den jag var och vilket band jag lyssnade på. Han tryckte upp mig mot väggen en gång och ströp mig. Sen så kastade han isklumpar på mig , men skolan gjorde inte ett piss och jag mådde bara skit. Tills den dagen då min bror skickade ett hot brev till skolan att om dom inte skulle ta tag i det skulle han anmäla skolan och den där killen. Efter det hände det saker killen fick en lärare som gick efter han hela tiden. Men det är tragiskt att man ska måsta hota för att få ngt att hända i denna värld.

När jag gick i sexan gick jag på utredning för ADHD det på gick i flera månader. Och till slut fick jag svaret och läkaren sa ”Du har damp” jag bröt ihop och skrek och tårarna bara forsade ner för mina kinder. Jag vart så ledsen för att dom sagt att jag hade damp för damp är något man hör varje dag ”jävla dampbarn”. Och att jag var ett gjorde allt bara värre. Jag gick på flera olika tabletter , läkaren bytte ut och höjde och sänkte dosen och jag mådde skit av tabletterna. Jag gick ner i vikt tappade mat lusten jag var deppig och var trött hela tiden mitt humör var inte alls stabilt och det var bråk hela tiden.

Mina föräldrar skilde sig när jag typ just skulle börja i sexan det var jävligt tungt för mig för allt kändes som mitt fel eftersom att familjen bråkade hela tiden. Jag hade det jävligt tufft när jag skulle börja på en ny skola då jag hade flyttat in till stan. Det tog för mig enda till sjuan att ta steget att berätta för mina klasskamrater vilka svårigheter jag hade. Först berättade jag för tjejerna om mina sjukdomar och att jag hade det svårt hemma och att jag gick på medicin och sedan berättade jag för killarna med.

Nu när åren har gått så har det börjat gå bättre för mig. Jag har hittat rätt medicin som passar mig och jag mår bra av den. Men vist tar det emot att äta massa tabletter varje dag. Det får en att påminnas om att man inte är som alla andra. Jag har just fått diagnosen dyxilexi också så nu kommer jag få bättre hjälp i skolan och inte heller lika höga krav. Jag kan bli lugnare i skolan och kunna förstå varför jag bara gick ut åttan med slutbetygen G i allt.

Jag vill tacka min älskade bror Jimmy Norberg för att han har varit mitt stöd igenom det svåra utan han skulle jag kanske inte finnas kvar här där jag är idag. Sen vill jag också säga att ni som har ADHD , Tvångssyndrom , eller något slags funktions hinder berätta det för dina klasskamrater eller folket omkring dig. För då får dom lättare att förstå dig varför du kanske lätt blir förbannad eller har svårt att koncentrera dig. Sen vill jag också tacka Bokstavsbarnsföreningen för att ni skapat den för det har fått mig att skriva det här och lättat på mitt hjärta. Lycka till nu alla bokstavsbarn kom ihåg att ni inte är ensamma och ge aldrig upp!

Kram Betty<3