Rastlösheten som aldrig visade sig
Jimmy här. Tänkte skriva lite om dem senaste dagarna.
I söndags så åkte jag min flickvän Andrea och min dotter Elvira till min farmors landställe. Mamma och pappa körde dit oss och sen åkte dom hem så vi fick vara där ensamma. När vi skulle dit var jag livrädd för att bli rastlös. Ingen dator, en tv med kanal 1,2,4 och 6. Det ända som finns att göra är att hugga ved.
På kvällen Grillade vi kött till middag på kolgrillen och efter maten grillade vi marshmallows i den öppna spisen i köket.
Första kvällen hade Andrea spring i benen och jag satt ute på filten med Elvira hur lugn som helst. Förvånad över att jag inte var rastlös så frågade jag Andrea vem av oss det igentligen är som har Adhd. Vi alla tre var lika trötta när kvällen närmade sig så vi alla somnade samtidigt.
Nu var det måndag och dagen gick ut på att göra ingenting alls. Jag började läsa en bok 2009. Det är Harry Öhman som skrivit den. Han jobbade med ungdomar innan han pansionerades. Han startade Fadderbyn i upplandsväsby där jag var mycket när jag var mellan 8 och 13 år. Boken köpte jag när jag var på hans föreläsning och boken handlar om hans liv från att han var alkoholist tills att han blev en nykter alkoholist och började jobba med ungdomar. Boken är extra intressant nu när jag gör det här för andra ungdomar. Hur som helst. När jag kom hem på kvällen från föreläsningen i slutet av 2009 så läste jag 8 sidor i boken och sen var jag så trött att jag somnade. Dagen efter läste jag till sidan 102 och sen dess har jag inte läst någonting. Jag har faktiskt aldrig i mitt liv läst ut en bok. Nu tog jag tillfället i akt och började läsa boken igen. Jag hann dock bara 20 sidor innan Elvira vaknade men den här boken ska jag läsa ut.
Efter att jag läst så var det så klart dags för att busa med min lilla prinsessa. Hon är hyffsat hyper hon med. Hon ska alltid ta sig runt. Nu har hon börjat krypa riktigt fort så det blir svårt att hänga med. Men roligast är ju när hon ska gå men då behöver hon hjälp.
Elvira fick bada i en liten pool vi hade med oss och sen var det samma sak ikväll igen. Grilla till middag och grilla marshmallows på kvällen. Jag har ju diabetes och min insulinpump kronglade ganska ordentligt så jag kunde inte gå och lägga mig förens klockan 12 den kvällen.
Tisdag blev det helt plötsligt. Jag var helt chockad över att tiden gick så fort fast man inte hade någon "riktig" sysselsättning. Då kom iallafall Andrea´s mamma dit för att hälsa på och få koppla av lite. Vi hade börjat tröttna på att göra ingenting även om det var väldigt skönt men vi tog bilen till ett köpcentrum några mil därifrån. Köpcentrum har jag lite hatkärlek till. Ibland är det väldigt skönt att gå runt i butiker och ibland är det smärtsamt. Det värsta jag vet är att kolla på skor och självklart skulle Andrea och Hennes mamma Elisabeth kolla på skor i alla sko butiker. Det problemet var ganska enkelt att lösa. Jag gick med Elvira till br och Andra butiker istället. Det behöver ju faktiskt inte vara mer komplicerat än så.
Även denna dag gick otroligt fort och Elisabeth bestämde sig för att sova kvar. Samma visa en gång till. Nu grillade vi lax och eftersom att vi hade drygt ett kilo med marshmallows så blev det till att grilla dom i öppna spisen även denna kväll. Sen så inte just denna dag men innan så gjorde vi något jag verkligen tycker om. Skjuta luftpistol.
Idag städade vi, åt lunch och åkte hem. Mer än så blev det inte.
Nu till det som gjorde mig så förvånad. Under alla dessa dagar så blev jag aldrig någonsin rastlös. Jag kan verkligen inte förstå varför. Ibland när jag är hemma kan jag bli rastlös fast jag har mycket att göra men nu när vi inte hade något att göra så gick det hur bra som helst. Jag högg aldrig ved. Vi kollade aldrig på tv. Vi spelade kort en kväll men vi hann inte med många omgångar innan vi båda var dödströtta och gick och la oss.
Jag vet inte om det kan vara så att jag inte blev rastlös för att det inte fanns något att göra. Alltså när jag är hemma så kan jag sitta i soffan och kolla på tv men bli rastlös för att jag vet att det finns så mycket jag kan göra. Men nu när jag visste att jag inte kunde göra så mycket så kanske kroppen kunde koppla av. Det fanns ingen data att sitta vid och ingen tv med massa kanaler. Kanske var just det som höll mig lugn.
För mig är det ett mysterium men det var oerhört skönt att för en gångs skull kunna koppla av. Annars känns det som mitt hjärta slår 190 slag i minuten och jag är alltid på väg någonstans, alltid något jag bara måste göra.
Hur funkar det för er med rastlöshet? Är det något som är ett problem för er? Vore roligt att höra hur ni har det. Ni får ha det bäst!
//Jimmy Holmström
Vet du vad jag tror.... Jag tror att det är så att ju fler intryck man får. Ju större rastlöshet känner vi. Det funkar för "normala" ´men inte för oss med något s.k. funktionshinder. Jag är inte helt bekväm med att säga funktionshinder för jag tror inte vi är funktionshindrade annat än i normala samhällets ögon.... Men jag tror att adhd, aspegerg, tourettes osv alltid funnits som en del av människan. När vi var grottfolk fyllde dessa egenskaper en funktion. ADHDgänget var på jakt och skötte tillverkning och letade boplatser för de kunde inte sitta still... aspisarna... de satt och grubblade och fokuserade på nya uppfinningar... skapde hjulet, kom på hur man gör upp eld osv osv.... De med tourettes var vaksamma och snabba i reaktionen och vaktade flocken... skrämde bort hotande faror med sina ticsläten osv osv..... Vi fyllde en funktion och var viktiga delar o flocken.
Nu när allt ska vara så organiserat, alla ska göra allt och helst kunna så mycket som möjligt... ja då blir vi rastlösa och funktionshindrade. Ju större flockar och mer stimulans... ju snabbare agerar våra hjärnor så det blir kaos till slut...
När du nu fick komma till ro och bara bara.... ja då blev du ett med din familj och lugn.
Det är min enkla teori.... Därför anser jag att man ska leva som man VILL och känner är rätt... inte som andra säger att man borde!.
Härliga bilder och underbar berättelse. Tack för att du delar med dig..
Joanna (från fb)... med fem söner varav tre har diagnos. Och så jag själv då....;)
Måste bara skriva det att din komentar Joanna fick mig verkligen att le.. Jag har ADHD och närjag fick min diagnos (När jag var 16) så var inte adhd:n som var "jobbig" att ta in, utan det jobbigaste var att få ett stort jävla funktionshinders-tryck i pannan.. Men när du skriver sådär, så ja.. kan inte förklara.. Men jag ler:)
Tack för din fina berättelse,jag har en son på 11 år som är hyperaktiv här är det jag som får styra honom så det innte blir favo sysslorna som tv, data spel eller tv spel. Vår kväll idAG HAR BESTÅTT AV 4 FOTBOLLS MATCHER NÄR HAN tyckte han hade tråkigt,/ rastlös, just nu är han ute med sin kickbike i området.Tack för det du skrivit.
Joanna. Du din beskrivning om grottmänniskorna är så himla bra så jag tänkte vara fräck att dela med mig av den berättelsen om du inte misstycker! Fick min ADHD-diagnos förra hösten (32 års ålder)och har fullt sjå med att lära mig att leva med vetskapen men jag tror som du att alla egentligen har en släng av både det ena och det andra! Tack =)
