Började med att jag fick gå till SOC i Väsby centrum, snacka med någon gammal kärring som verkade inte förstå mitt problem (inte så ovanligt...) någon månad senare så sluta hon och jag fick en ny kontaktperson som ville att jag skulle gå till VIS teamet, 1 vecka senare hade jag mitt första möte och då va alla med, mamma, pappa o jag. Pappa tyckte sådär att jag kom i Skinnjacka med massa nitar och pins, min LILLA tuppkam (ungefär 10-15cm hög), kängor, slitna och blekta jeans och någon trasig t-shirt och rakade sidor.. Undra varför? Dom fick sig en chock dom som jag skulle ha mötet med, vi snacka mest om vad som hänt, 3 dagar senare var jag där själv och hade möte sen gick mamma själv och pappa själv och sen bara föräldrarana sen alla alltså mina "extra" föräldrar sen på resten gick jag, pappa o mamma på mötena. Och efter typ 3 möten så hade vi inte så mycket att prata om varför jag rymde hemifrån utan det vart mer hur mina veckor var, vad jag gjorde och om det funkade hos både pappa o mamma, hos pappa gick och det går alltid asbra för man får göra lite vad man själv vill. Hos mamma, då var det regler hit o dit, man kunde inte göra det efter 20:00 för då skulle man göra det o de, ja.. Man var som en fånge i sitt egna hem och klaga man så kom mammas man och gjorde livet sur för en.. (När jag gick i kanske 4:an så började jag få mina utbrott men det var bara hemma, jag kunde ligga och skrika i sängen för att jag inte ville sova o massa grejer och det "konstiga" var ju det att det hände bara hos mamma, aldrig hos pappa... Men ändå var det pappas fel att jag var sådär enligt mamma.. Förstår inte hur hon tänker ibland.. Men tillbaka till ämnet, gick några möten sen var mammas man med och jäääääävlar vad han fick skit för allt han hade gjort under alla år, t.o.m så att dom på soc blev sura på han pga vad han gjort mot mig..
Men han ändrade sig fort så tillslut så tyckte inte VIS teamet att jag behövde gå där längre och då när alla möten var slut så hade jag gått ifrån punkare till "normal" så dom var glada där också... 

Men så gick det 2 månader utan mötena så var mammas man lika idiotisk som vanligt (igen...) Man kan inte lära gamla hundar nya tricks eller vad säger man?

Så det var bara att flytta därifrån till pappa och nu går det hur fint som helst eftersom jag slipper träffa han :) 

Sen nu inför min student så gav jag inköpslistan och budgeten för vad allt skulle kosta o de men det var tydligen för dyrt tyckte mamma (det var bara en siffra ur rymden) så jag som äntligen har lärt mig att säga ifrån på skarpen höjde rösten mot henne (kändes hur skönt som helst!) så efter kanske 5-10min argumentering så kom mammas man helt plötsligt i bilden och då börja han skrika men då jääääävlar, jag skrek bara tillbaka och så sa jag bara: Vill du inte betala, behöver du inte komma så smällde jag bara igen dörren och gick. När jag gick så kändes det så som om något tungt hade släppt ifrån mitt hjärta och jag blev en helt annan kille, fy fan vad bra jag mått efter det! Helt underbart har det känts!

Så gör inte som jag, dra ut på det. Säg ifrån på direkten och på skarpen också för annars kommer du få det lika förjävligt som jag har haft det/har det..

Det var allt för mig! Nu MÅSTE jag sova då vi ska fortsätta mecka vidare imorn öh.. Idag om några timmar.. Jag har Rockstar så det är lugnt! 

Glöm inte att försöka sprida bloggen till era vänner! På det sättet kan vi bli flera och gilla oss gärna på facebook!! - http://www.facebook.com/pages/Bokstavsbarn-f%C3%B6rening/206870512690117
/ Simon