Jag som aldrig skulle bli något
När jag var yngre och gick i skolan hade jag inte så bra koncentrationsförmåga på grund av min adhd. Detta gjorde att jag skolkade. Jag fick höra att om jag inte skötte skolan så skulle jag aldrig bli något.
Ibland fick jag höra att jag inte skulle kunna få något jobb om jag inte pluggade och vissa dagar sa mina klasskamrater att jag inte skulle bli något!
Sen började lärarna säga att jag aldrig skulle bli något och klara av vuxen livet om jag inte skötte skolan.
Jag säger inte att man ska skita i skolan. Man ska absolut sköta skolan och vara där. Man ska kämpa för sin rätt att få undervisning på ett sådant sätt som fungerar för att att få betyg men i mitt fall fungerade det inte och det gjorde att jag tappade förtroendet för skolan och till och med lärarna sa att jag aldrig skulle bli något.
Istället för att försöka hitta en lösning på hur man skulle få min skolgång att fungera så vräker dom ur sig att jag aldrig skulle bli något. När man redan mår psykiskt dåligt, vilket jag gjorde på den tiden så mår man garanterat inte bättre av att höra att man inte kommer bli något.
Min fantastiska pappa har alltid lagt fokus på det jag varit bra på vilket gjort att jag kunnat behålla mitt självförtroende genom alla svårigheter och genom alla möten med negativa människor som saknar kunskap. Så tusen tack till min pappa som gjort att jag alltid kunnat gå rak i ryggen!
För drygt ett år sen började jag tänka tillbaka på allt det här. Att ingen trodde att jag skulle lyckas. Då satt jag där i en bostadsrätt som jag köpt. Där jag levde tillsammans med min sambo och våran lilla dotter och jag som aldrig skulle bli något hade redan då som 17 åring ett fast jobb.
Så då när jag satt där sa jag till mig själv "Jag som aldrig skulle bli något har kommit jävligt långt" och sen dess har jag sagt det till mig själv varje dag så jag valde att tatuera in det på underarmen. Det är fantastiskt att läsa när man är på bra humör och det är en fantastisk kick att läsa det när man mår dåligt för då tänker jag på hur jag dåligt jag haft det och hur bra jag har det nu.
Fortsätt att kämpa på! Ni är bäst!
/Jimmy
Heja dig ♥
Då ska jag fortsätta "tjata" och peppe både sonen och alla i hans skola. :-)
Bra skrivet och snygg tatuering! :)
Jag går just nu i ettan på gymnasiet och har under hela min skolgång fått höra hur dum och lat jag är. Min förra lärare använde alltid ordet "lat" för att beskriva mig och påstod alltid att jag gjorde dumma val som straffade mig själv och att jag borde inspireras av mina klasskamrater som tydligen var sååå duktiga så länge han och de andra lärare såg dem alltså...
Jag har fortfarande det väldigt jobbigt i skolan men sedan jag fick mina diagnoser förra året vet jag i alla fall att jag varken är lat eller dum i huvudet.
Vet att många bokstavsbarn får stå ut med kränkningar och personal som påstår att man kan allt så länge man vill. Blir så frustrerad på detta och vill verkligen göra något åt det, vet bara inte hur då många har så nedsatt empati och bryr sig inte utan tycker det är ok att vara respektlösa. Jag hoppas detta går att ändra på genom att infomera osv.
Aja, tycker eran blogg är jättebra :)
Bra skrivet!
Jag hoppas att jag en dag kommer lika långt som du.
