Ett stort tack

Jag Jimmy Holmström, Ordförande för föreningen Bokstavsbarn vill ge ett stort tack till många människor. Först nu 19 år gammal har jag verkligen börjat uppskatta vad folk gör för mig. Jag har inte varit nonchalant innan men jag har lagt så himla stor vikt på att hata människor som skadat mig att jag inte riktigt brytt mig om dom som bryr sig om mig.

Eftersom jag behandlats som jag gjort så har jag alltid varit skeptisk mot människor och alltid utgått ifrån att dem vill mig illa så det är många gånger jag varit dryg och otrevlig i syfte att försvara mig. Det kanske låter konstigt det här men jag förklarar så gått det går.

Jag har alltid haft extremt svårt att lita på människor. När jag var 10 år gammal sa 2 personer från soc att jag skulle hälsa på en psykiatri mottagning. Jag var inlåst där i 4 månader. Nu när ni får höra att det finns bakomliggande orsaker till allt mitt beteende och mina handlingar kanske ni kan få ökad förståelse.

Jag menar… Vilket barn får ett förtroende för vuxna människor som ljuger? Och inte bara vanliga vuxna utan myndighetspersoner. Så med dålig koncentrations förmåga och dåligt förtroende för lärarna skulle jag gå på lektioner i skolan där jag fick sitta still med mycket folk runt om mig och vuxna jag inte litade på.

Ni kanske kan lista ut själva att det inte var en så bra miljö för mig att vistas i och även om mina föräldrar kämpade stenhårt för mig med alla möten med skolan så fick jag alltid samma känsla efter möten med skolan, lärare och rektorer. En ordentlig spark i bröstkorgen.

För hur många gånger hade inte jag fått höra att jag skulle få special undervisning som aldrig någonsin blev av? Jag fick vredesutbrott i skolan där jag slog sönder saker. Jag fick alltid höra att jag inte fick slå sönder saker men det var aldrig någon som frågade mig varför jag gjorde det. Det var aldrig någon som frågade varför jag blev så oerhört arg att jag slog sönder saker. Det var ingen som kunde förstå sig på mig så tillslut slutade dom att säga till mig.

Jag hade ett eget rum i skolan där jag fick plugga tillsammans med min Elevassistent efter att ha haft 2 assistenter under samma läsår i 6e klass som båda borde ägnat sig åt något helt annat så fick jag en ny assistent i 7an. En riktigt bra Kille. Första gången en kille fick jobba med mig. Efter 6 månader ville skolan byta bort honom mot en annan. När det väl fungerade ville dom ändra på min skolgång. Dom ville ju aldrig göra nått åt saken annars så varför nu? Jag samlade in namn för att få behålla min assistent och fick ihop 4 stycken a4 papper med underskrifter. Pappa satt konstant i möten med skolpersonal och tillslut fick jag behålla min assistent.

Att få kämpa så här hårt för något som borde vara självklart tar på en. Att gå runt och hata människor som skadat en, jo även det tar på en. Att ständigt vara suspekt mot vuxenvärlden gav mig knappast mer energi.

Nog för att jag inte hade det minsta förtroende för vuxna människor. Nu hade allt det här tagit så hårt på mig att jag inte orkade gå på lektionerna. Då började andra Elever runt om i skolan säga åt mig att jag inte skulle bli något. Jag var så van att höra saker och att bråka så jag brydde mig inte men när jag hamnade efter mycket så slutade jag gå till skolan helt och hållet och var inte där på 6 månader. Ingen hörde av sig. Jag gick i 8e klass och ingen brydde sig om att jag inte var där.  Jag gick ut 9onde klass med godkänt i Matte & Svenska. För jag var knappt där. Det är många som tycker att jag varit lat som inte gick till skolan men det var inte det som var problemet.

Jag är allt annat än lat.

Jag har idag ett fast jobb inom lager och produktion, en bostadsrätt, en fantastisk flickvän sedan 2008 som sedan 2010 är min Sambo. 2010 fick jag en fantastiskt fin dotter som nu snart är 2 år gammal och jag fick höra att jag aldrig skulle bli något.

 

Det här med att jag aldrig skulle bli något men nu har lyckats vad jag tycker väldigt bra har gett mig en stor energi kick och jag har till och med tatuerat mig på underarmen med texten ”Jag som aldrig skulle bli något har kommit jävligt långt”

Nu har jag lyckats skriva 2 a4 sidor och inte ens börjat tacka folk ännu.

När jag var 15 år var jag iskall. Hade ingen empati eller sympati. Brydde mig inte om något.

Det fanns en människa som lyckades se något i mina döda ögon. Min sambo Andrea. Jag var 15 hon var 14. Mina knogar hade öppna sår när vi träffades. Jag hade slagits någon dag innan och petat bort sårskorporna.

Andrea sa till mig

-          Du måste tvätta rent dina sår, dom är infekterade

-          Nej. Jag bryr mig inte. Jag orkar inte

 

Andrea gick iväg. Vi var hemma hos mina föräldrar då. Hon kom tillbaka med rengörings sprit. Bomulls tussar och tops. Tog min hand och la den i hennes knä sen började hon göra rent mina sår.

Det var FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV jag verkligen kände att någon brydde sig om mig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle bete mig men jag kände mig verkligen Älskad.

När jag märkte att hon brydde sig om mig så började jag bry mig om henne och sakta men säkert utvecklade jag empati och sympati. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt det här men jag vill rikta ett stort tack till dig Andrea för allt du gjort för mig och för våran fantastiska dotter!

Min pappa är en riktig kämpe. Han var som ung engagerad i politik och har länge jobbar som säljare så han är extremt målmedveten och kan verkligen prata med folk. Lika envis som mig så har det hjälp många gånger när han varit på möten om mig. Vet inte vart jag skulle hamnat utan min pappa. Jag skulle kunna skriva 4 sidor till om min pappa men vi håller det kort den här gången. Tusen tack!

 

Jag vill ge ett stort tack till min arbetsgivare som inte stirrade sig blind på mina betyg från skolan utan gav mig en chans att visa att jag verkligen ville jobba. Igår fick jag höra av honom att han aldrig ångrat att han anställde mig! Känns riktigt bra. Tusen tack!

 

Varför jag egentligen började skriva det här var för att jag i morse fick reda på att vår förening fått 3 000 kr i donation.  Tänk så mycket annat jag lyckats få med i texten.

 

Den 2 Juni fick vi möjlighet av Väsby mot våld att ställa ut våran förening på deras talangtävling Peace and safe. En talangtävling mot våld.  Jag måste verkligen tacka er för att ni gav oss möjligheten att ställa ut. Att vi fick möjlighet att vara där genererade 8 st nya medlemmar på inte ens 4 timmar. Samt att vi fick chansen att synas bland Upplands väsbys ungdomar. Tusen tack till Föreningen Väsby mot våld!

 

Frida Sundén som är styrelsemedlem i föreningen Väsby mot våld Skickade ett meddelande till mig i går kväll som jag läste när jag kollade telefonen halv 5 i morse efter att jag värmt välling till min dotter.

Jag kunde inte inte fått en bättre start på dagen. Hon skrev att hon satt i styrelsen i Rädda barnens Lokalförening i Upplands väsby sedan 3 år tillbaka. Igår hade dem haft ett möte och beslutat att skänka 3 000 kr till våran förening Bokstavsbarn. Jag visste ingenting om att Frida var med i den förening och jag visste ingenting att hon pratat om oss. Jag uppskattar verkligen när människor talar bra om oss. Då får man tecken på att man gör ett bra jobb som behövs.

I Höst ska vi från Bokstavsbarn få komma till Rädda barnen och prata om våran förening. Jag kan inte tacka nog för dessa 3 000 kr. Jag är oerhört glad att ni vill hjälpa oss ekonomiskt och det som gör mig gladast är att ni vill. Att ni ser att det vi gör behövs. Det är den bästa respons man kan få enligt mig.  Jag kommer att tacka er ytterligare när vi ses i höst! 3 000 tack!

 

Det finns många fler människor som jag vill tacka så ta det inte personligt om ni inte står med här. Jag har lärt mig att jag inte kommer någon vart på att hata men det är svårt att släppa dom känslorna bakom sig.

För att citera en vän ”Jag vet att du inte tjänar något på att hata du kommer ändå aldrig få din uppväxt tillbaka. Ta dig i kragen försök att blicka fram, allting är möjligt för jag vet att du kan”

 

Så nu ska jag göra allt jag kan för att hjälpa så många jag kan och jag tackar varje enskild individ som står bakom mig!